 |
 | |
|
Vänerns motsvarighet till Vätterns råbock, en s k älvbåt.
|
På 1700-talets mitt kom de s k råbockarna i bruk på Vättern.
Det var hargebönderna som skapade båtarna även kallade
"hargepesar", man trodde sig ha fått fram en sjöduglig båt.
Namnet råbock härleder sig från seglets utformning. Man
kan här tala om att man härmat vikingarna, och ännu under
åren mellan 1600 och 1700-talen var snedseglet en raritet
här uppe i mellansverige. Sedan kom de senare så vanliga
seglen av den nu helt accepterade typen mer och mer i bruk.
Råbockarna förde ett enda stort "vikingasegel" och var utan
däck, relingen pressades hårt av last och vind och endast ett
litet kabelgatt fanns i fören och en kajuta i aktern. Fackfolk
förundrade sig också ständigt över, hur de med vinden i ryggen
kunde länsa undan utan att tryckas ned i vågorna.
Råbockarna lastade urkalksten "limsten" från Harge by i
Hammars socken och forslade den till masugnarna runt
Vättern. Som returlast hade man järnmalm till Igelbäckens
masugn.
Ungefär 70 ton lastade en råbock, och då låg den endast ca
40 centimeter över vattenytan. Masten stöttades av stag och
tre vant på var sin sida För att hålla rån, alltså övre bommen,
intill masten, under det att seglet hissades eller bägades, så
användes en stav av krokväxt björk. Råbockarna var miserabla
kryssare, men länsade friskt undan i förlig vind, detta
av fullt naturliga skäl.
Under senare delen av 1860-talet minskade efterfrågan av
frakter, råbockarna såldes som pråmar eller riggades om till
slupar. Depressionen drog förödande fram i bygden och
många båtar lades upp.
Hösten 1871 hade råbocksflottan krympt till fyra fartyg, det
var dessa som drabbades av stormvindar vid Stora Röknen
första advent 1871, det var troligtvis den svåraste storm som
rasat på hela 1800-talet varav två gick till botten, Styrbjörn och
Norden, de två andra Elgen och Snäckan rustades upp först till
jakter sedan till slupar och galeaser och sattes i frakt. På bilden ovan råbockseskader.
| |
