Vättern är Sveriges näst största sjö och Europas femte största, namnet Vättern betyder helt enkelt vatten. De största tillflödena är Forsviksån från sjöarna Unden och Viken samt Huskvarnaån, utlopp är Motala Ström.

Vättern är en gravsänka. På östra sidan ligger Omberg, en horst, d.v.s. en urbergsklippa som är en rest av de bergmassiv som vid förkastningsrörelsen sjönk i djupet. För c:a 10.000 år sedan blev Vättern en självständig sjö. Tidigare har den varit en del av bl. a. Baltiska issjön och det salta Yoldiahavet. Det finns minnen kvar från den tid då sjön var en vik i ishavet. Man har funnit hornsimpa och sex olika kräftdjur som är kvarlevor från ishavet. Vätterns vatten kommer från en tämligen näringsfattig urbergsterräng, vilket är orsaken till att vattnet är grönt eller blågrönt.

I sjön finns närmare 30 fiskarter som t ex. röding, öring, sik, harr och löja. Vättern blir relativt sällan istäckt. Under åren 1880-1951 frös sjön 26 gånger. Därefter har sjön varit helt istäckt vart sjunde år i genomsnitt. Vättern har i alla tider lockat och fascinerat ­ det är ingen överdrift att säga att hela sjön i sig är en enda stor sällsamhet. Det är inte bara det att Vättern är Sveriges näst största sjö, känd för sitt ansenliga djup och kalla, klara vatten. Nej, något annat är det också:"...naturens krafter verka på ett hemligare och underbarare sätt i denna sjö än annorstädes", som Olaus Magnus skriver redan på 1500-talet.

Dessa naturens krafter kan ta sig många uttryck. Vättern är berycktad för sin lynnighet och benägenhet att hastigt och oväntat röras upp till storm. Omtalade och gåtfulla är de hägringar som under vackra kvällar kan uppenbara sig vid synranden: en okänd stad växer plötsligt upp på ena stranden, en fiskargubbe sitter i sin vättersnipa där ytan ögonblicket innan låg tom och spegelblank.