 | 
|
| Vättersniporna, "fattigmans skuta", svarade för mindre frakter och fiske på Vättern från 1800-talets början fram till 1930- talet. De större sniporna lastade ca 1 ton. De var mellan 5 - 7 meter långa och bredden är 1,5 - 2,0 meter. Sniporna är klinkbyggda och med köl samt spetsig för och ak ter, smäckra och smidiga, lättrodda och utomordentligt goda seglare. Den spetsiga fören och den lite bulliga aktern gör att båtformen lämpar sig mycket väl för den krabba, lättrörliga Vättern. Vättersnipan är ganska enkelt byggd. Materialet till köl och bordläggning är vanligtvis fur (talle), medan stävarna är av gran. Till spant användes oftast kortväxta björkgrenar. Van ligtvis har snipan 7 bord, varav den näst översta kallas "spets bor" och den översta "värbor" (skvättbord). Ursprungligen var skvättbordet löstagbart och saknade stöttning av spant. Båtarna byggdes vanligtvis på mall och vrängerna (spanten) sattes in efter det att skrovet var färdigt. Ofta lät man lägga bordläggningen och vrängerna i vatten, för att dessa skulle vara mjuka när de sattes på plats. Från att hindra det knappt halvtorra virket från att spricka, fick man olja in skrovet med rå linolja. När skrovet slutat suga in olja, fick det torka ett tag innan det ströks med kokt linolja eller grundmålades med tjära. Skvättbordet målades i en gladare kulör, vitt, blått eller rött. Detta underlättade när man på långt håll sökte identifiera någon enskild farkost. Båtarna ballastades med sten när man seglade, och bästa seg lingsegenskaperna fick man, när skrovet var nedtryckt till ungefär halva höjden mellan köl och reling i vattnet. Men utan köl blir knappast en vättersnipa en riktigt pålitlig segelbåt. Vid rodd tog man in rodret, och den klenaste roddaren placer ades alltid i aktern. Det var nämligen denne som fick bestäm ma takten. För att minska påfrestningen i skuldrorna rodde man vanligtvis med underarmarna i kors. |
Tvåmastad Vättersnipa
|
